Ett stolt jag och om träningen som blev av

Och helt plötsligt är det ljust när jag traskar utmed den trånga trottoaren mot bussen. Vägen över Älvsborgsbron är trist och grå men horisonten bjuder på en njutningsbar utsikt. Magi.

Bussen stannade bryskt till vid min hållplats och verkligheten skallade mig lika hårt som kylan. Jag jobbar nu deltid och livet har hittat en ny vardag.

När jag varvat ner och landat i soffan efter alla vardagsbestyr gnager det i mig, att jag inte hann fullfölja senaste simpasset enligt plan. Det stör min bekväma tillvaro men att hitta kraft att ge sig ut i mörkret kändes omänskligt svår. Har du motivation i drivor såhär års så dela med dig av hemligheten genast!

Efter hårt dividerande, en powernap och ett mellanmål tog jag mig i kragen.

Simpasset flöt på och sista 500m sköljde en känsla av stolthet över mig. Jag kände mig stolt, sådär mäktigt stolt. Stoltheten tror jag bottnar i en ödmjuk tacksamhet över att jag faktiskt har mitt gamla jag tillbaka. Just där igår insåg jag att jaget finns, det där jaget som älskar träning och som tränar mycket.

Jag är stolt över min tillvaro och över alla runt omkring mig.

Somnade ovaggad med en känsla av lycka och vaknade galet löpsugen! Så, idag fick det bli ett lugnt pass utmed havet. Det blev verklighet trots bitande kyla och snorhala cykelbanor. Vad vore livet utan en föräldraledigdag, dubbskor och löpvagn?

Tack alla ni! 2018 ska bli ett utmanande år med positiv bemärkelse! Målen börjar klarna men de håller jag inom mig några veckor till 🙂

//Emma

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *