Ötillö – the race report

Läs första delen av min race report här, det var minst sagt osäkert om jag skulle komma till start. 

Ötillö – The Mother of all Swimrun courses

Klockan ringer 04.00. All utrustning, gels och det vi behöver för de sista förberedelserna ligger prydligt uppradat på golvet. Vinden viner och jag ryser av tanken att vi snart skall ut och kriga i detta väder. Samtidigt kan jag inte vänta på att få ge mig ut och ta mig an utmaningen. Jag är kluven känslomässigt och det skulle visa sig bli mitt tillstånd under resten av dagen.

Gårdagens race breifing var tydlig. Det värsta vädret som någonsin intagit ÖtillÖ skulle komma. Tävlingsledningen skulle inte avgöra huruvida omständigheterna blev för tuffa eller farliga för oss – det var upp till var och en.

Linnea är lugn, väldigt lugn. Hon får i sig både en och två mackor på frukosten. Kanske till och med tre. Jag har varit lugn som en filbunke fram tills nu. Dagen D var här och mackan växer i min mun. Tittar på det kokta ägget och magen vänder sig. Dags att springa på toaletten för första gången, mentalt är det otroligt befriande. Linnea äter frukost i godan ro, jag snappar upp en rapport om 18,4 m/s i genomsnitt. Det är kylit och regnet står som spön i backen. Vi växlar inte så många ord, förutom att vi repeterar energistationerna och distanserna på Ornö. Ornö som kanske var min största fruktan men som senare skulle komma att bli en riktig höjdpunkt på dagen.

I startfållan släpper nervositeten, nu finns ingen återvändo. Jag känner mig trygg med Linnea och jag är fullt beslutsam om att vi skall ta oss i mål idag. Starten går och vi drar iväg i ett kontrollerat tempo. Starten skall vara just kontrollerad för att alla skall simma i en någorlunda tät klunga över första simmet där även Finlandsfärjan går. Startfältet dras ut ändå och jag vill öka för att få en bättre position inför simmet, Linnea säger att hon inte vill gå fortare.

Väl i vattnet slås jag av vilken stark simmare Linnea är. Jag paddlar på som aldrig förr, men linan är sträckt. Eller är linan lite för lång så jag missar suget? Vi har aldrig haft möjligheten att testa i vatten tillsammans så jag vet inte säkert. Det är relativt lugnt och ”varmt” vatten just här och det fyller mig med självförtroende. 1750 meter senare sneglar jag på klockan och ler. Vi tassar upp på de hala klipporna, Linnea är ivrig och vill gå om flera lag på insidan, lite högre upp. Jag får påminna om att snitslad väg gäller och inser där och då att min största uppgift idag är att vara smart, hålla huvudet kallt och framför allt; se till att vi håller oss till planen. Det spritter i kroppen men jag tuggar på i ett kontrollerat tempo.

36202208024_967ffeb173_b

Första simningen i gryningen

36622739070_2d30e3da79_o

Bumpy water

På första långa löpningen på Runmarö lyssnar jag noga på Linneas andning och försöker lära känna hennes puls. Konstaterar att vid första energistationen ligger vi fem minuter före min tidplan – en första seger och ungefär 1/6 av loppet avverkat. Jag förbereder Linnea på att lag kommer gå om oss i de längre löpningarna och så skulle det också bli emellanåt. Jag märkte på henne att hon gärna ville haka på damlagen som gick om, men jag försökte hålla tillbaka. Påminna om att vi är där för att göra vårt eget race, inget annat.

Vi springer på metodiskt utan större bekymmer med kylan och jag tänker att den största utmaningen just nu är att få i sig tillräckligt med energi. Med låga vattentemperaturer och denna typ av aktivitet tror jag att man kan räkna med en förbrukning på ca 600-800 kcal per timme. Det är omöjligt att få i sig under loppet så det förutsätter en hygglig fettförbränning. Jag åt allt jag förmådde under loppet och ändå blev det inte mer än motsvarande 6 gels, en halv korv, en ostmacka, några koppar buljong, en näve hemmagjorda energibollar och några bananbitar.

Allt går bra tills vi skall simma 1000 meter till Käckskär. Jag glömmer att dräkten är halvöppen och det fullkomligt forsar in vatten. Jag blir snabbt nerkyld och jag svär för mig själv. Hur kan jag vara så urbota dum… Med paddlar på går det inte att rätta till, och dessutom har mitt bälte som linan sitter i hamnat snett så jag får den över ansiktet varje gång jag skall andas. Jag börjat fundera på om jag någonsin kommer få upp värmen och börja sprattla med benen för att få igång cirkulationen. I samma veva inser jag vilken jävla sjö det går. Jag har inte en susning om vi är på väg åt rätt håll, det går inte att se för allt vatten är i vägen så att säga.

37037359185_274dedb499_o

Uppgång efter grissimmet (tror jag)

Vid Time 8 ligger vi en kvart före tidplan och vi har avverkat 1/3 av loppet. Båda är fortsatt starka och vi tar god tid på oss vid varje energistation. Det enda som är bekymmersamt är att Linnea börjar få problem med magen. Magkramper är inget man vill ha på ett Ötillö. Jag tycker synd om henne och vi stannar.

Grissimmet är en riktigt grisig historia. Strömt, hög sjö, så hög att vi hamnar i olika vågor. Det blir ryckigt och helt utan rytm. Jag tänker att måtte inte linan gå av, för då kommer vi aldrig hitta varandra igen. Jag är inte orolig, men slås av stundens allvar. I detta vatten vill man inte ligga för länge. Det är verkligen superkallt och jag ryser av tanken hur det skulle vara om något skulle hända här. Vi kommunicerar en gång under det 1400 m långa simmet. Strömmen har tagit oss och vi korrigerar kurs när vi är på toppen av en våg. Väl framme slås vi nästan upp mot klipphällen och jag tänker på vilken liten skit jag är i allt det här stora.

Kolla filmen!

I land får vi bara ur oss en kavalkad av de fulaste orden vi kan. Det går inte att sätta ord på vad vi just upplevt, superlativen räcker inte till. Jag anar en riktig fighting spirit i Linnea när hon irriterat utbrister ”jag har då inte simmet det där jävla simmet utan att gå i mål!”. Det var tydligt. I mål skulle vi och jag var säker på att vi skulle lyckas.

För dagen kändes kylan i vattnet som den värsta fruktan och värsta utmaningen. Nu hade bara en lång simning kvar och procentuellt större andel löpning. Det kändes som nerförsbacke och vi låg drygt 30 minuter före tidplan. Ingenting skulle stoppa oss från att gå i mål, om det så skulle vara att vi skulle behöva släpa varann. Sekunden senare börjar Linneas mage krångla igen och vi måste stanna. Hon är tapper. Jag är orolig att vår resa skall ta slut men väljer att skjuta bort tanken lika snabbt som den kommer.

Åtta timmar in i racet börjar den 21 km långa löpsträckan över Ornö. Linnea undrar om vi inte skall våga stå på och öka lite. Jag säger bestämt nej och det kan ha varit det viktigaste och smartaste beslutet på hela tävlingen. Det vore dumt att bränna sig med fyra h kvar, även fast man kan tycka att man snart är i mål. På Ornö tänds gnistan om att Marcus, min man, kanske faktiskt står och hejar. Det är inte säkert att han lyckats ta sig ut, men kanske. Vägen svänger och bakom ett krön skymtar jag en blå jacka – och visst är det han. Mitt hjärta fylls av kärlek och kroppen av energi. Den bästa supporten av dem alla, står här i ösregnet med det bredaste leendet och tar emot oss. Det är ovärderligt. Han gav oss en tydlig rapport om hur vi låg till och jag gillar vad jag hör.

Resten av Ornö känner jag mig oövervinnelig, nu i efterhand inser jag att min mentala inställning som jag lyckas locka fram på vissa race, kan vara min absolut största tillgång. Idag är jag stolt över mina tankar jag hade på Ötillö.

Precis enligt plan tillåter vi oss att gå i de brantaste backarna och några meter varje backe lyfter jag Linnea några kilon. Hon hade varit en hjälte i vattnet. Jag påminner om att vi kommer bli omsprungna och att vi inte skall bry oss om det. Men det kom aldrig några lag.. Vi springer starkt.

36229571303_e66ce55345_b

Grymt lagarbete i kylan

Efter Onrö var vi mentalt ”klara” med Ötillö. Vi var sugna på målgång, bara det att det var någon timme kvar. De sista kilometrarna blir en gissningslek när det gäller distanserna. Mina paddlar har blivit så slitna av de hårda uppgångarna att mina noteringar slitits bort. Det var en mental kamp att inte veta exakt vad som väntade när simsträckorna var allt annat än njutbara och löpsträckorna var så tekniska så det var svårt att få upp någon värme. Ju närmre Utö vi kom, desto mer strömt blev vattnet. I de sista simsträckorna är det så strömt att jag för första gången någonsin, tycker att det är riktigt obehagligt. Det går inte att tämja vattnet.

Vi får kontakt med laget framför oss, de ligger 6:a och blir verkligen stressade av vår närvaro. Men vi kör vårt eget race och är inte frestade av varken en spurtstrid eller att bli jagade. Just där och då spelade inte en 7:e eller 6:e placering någon större roll. Topp 10 på VM kändes redan tillräckligt och nu återstår bara 3650 meter kvar till mål.

Vi peppar varandra men är fåordiga. Jag känner mig förvånansvärt stark, tar täten och räknar ner distansen till mål högt och tydligt var 300:e m. När vi närmar oss Utö hamn går det ett lyckorus genom mig. Vilken revansch från 2016. Jag skulle vilja uppleva upploppet igen, för att konservera alla tankar och känslor som for igenom min kropp. Mest av allt känner jag tacksamhet. Tacksamhet för vad min kropp klarar av. Att jag haft en så positiv upplevelse. Att jag hittade någon som Linnea som matchade mig så bra. Att Marcus är där. Annas flin i målgången. Att jag är hel och inte har ont. Och på tron jag har om att jag fixar det mesta. Över alla timmar jag tränat och den tävling jag just upplevt. Jag sneglar på Linnea som får en kram av sin coach. Vilken tjej, 22 år gammal och en av de modigaste jag känner. Vilken tur att våra vägar korsades.

Tack till Ötillö för ett enastående arrangemang och tack till alla er som på ett eller annat sätt stöttat mig på vägen mot VM!

💫⭐️🏆7a i ÖTILLÖ Swimrun World Championship🏅⭐️💫 Jag är så oerhört stolt och bearbetar fortfarande alla känslor och intryck. ❤️Tack till alla som hjälp mig på traven under året! ❤️ Att förbereda sig för sin största utmaning gör man inte ensam. ▪️Sponsorer som hjälpt mig på olika sätt, er stöttning gör det enklare och roligare att träna. @garminsweden @teamhalsoochfriskvard @merrellnordics @gococo_sportswear @vitaminwellsverige ▪️ @simcoachen som tagit min simning till en ny nivå i år. ▪️ @crawlkursercom som la en fin grund. ▪️Min arbetsplats @dqcsverige som stöttar och uppmuntrar till fysisk aktivitet. Ni är bäst! ▪️Mina vänner som peppar och tror på mig även fast man kanske inte alltid förstår tjusningen med kallt vatten och neopren. ▪️Inte minst @swimrunemma för otaliga träningstimmar och för vår fina vänskap. Jag tänkte på dig varje minut men jag vet att det kommer fler chanser för oss. ▪️Linnea @linneaamo som med 6 dagars varsel vågade tacka ja till detta tokiga äventyr. 22 år gammal och så modig och stark. Du kommer gå så långt! ▪️Min familj som inspirerat mig att utmana mig själv. Som låtit mig växa upp men en tro om att jag fixar vad som helst. Tack. ▪️Min man @marcus_ne som stöttar mig varenda minut, du är osannolikt bra och jag älskar dig! Sådana som du finns bara i drömmar!

Ett inlägg delat av Julia Pettersson (@swimrunjulia)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *