Ötillö – den emotionella berg- och dalbanan dagarna innan

Detta är första delen av min Ötillö swimrun world championship race report.

Vägen till Ötillö har varit allt annat än spikrak. Vi tävlade många tävlingar under 2016 och slutade swimrunrankingen som andra damlag och knep en plats på merit. När vi fick beskedet i slutet av januari i år var det 3 månader kvar till Emmas förlossning. Vi bestämde oss för att göra ett försök på köra. Detta har ju på något sätt ändå varit ett mål.

Med 10 dagar kvar till Ötillö hade hon bestämt sig. Jag satt på jobbet med dunkande hjärta och en klump i magen. Fick svälja hårt för att tränga undan min besvikelse. Hade jag varit ensam hade jag nog börjat gråta. Inte bara för min egen del. Det var inte bara min dröm som gick i kras, utan även Emmas. Nu var alltså definitivt, att jag och Emma inte skulle köra Ötillö tillsammans. Jag var helt övertygad om att hon tagit rätt beslut, men innerst inne hade jag ju ändå hoppats. Det tog mig ett par dagar att smälta beskedet. Det var sorgligt.

Naiv som jag var hade jag ingen riktig plan B. I min värld var drömmen om Ötillö en dröm jag delade med många andra tjejer. Jag hade fel. Det skulle visa sig att ytterst få personer är redo för ett 75 km långt race med en veckas förberedelse. Jag började skicka ut riktade förfrågningar till tjejer jag kände till, men fick nej från alla. Antingen hade de redan partner, var skadade, eller så funkade det inte med familj och jobb, eller så var de inte i form, alternativt hade för stor respekt för distansen. Vissa tyckte inte att vi matchade resultatmässigt.

Med dryga veckan kvar, kände jag desperationen komma krypandes. Tillslut fick jag nästan panik och lade jag ut en efterlysning i olika grupper på facebook. Jag fick många tips. Så många tips att det var svårt att få en överblick. Hur skall man utifrån ett namn och en facebook-profil kunna avgöra om man är en bra match på ett 75 km lopp?  Jag fick svindel och blev kallsvettig av tanken. Min taktik blev att skicka ut till alla och stämma av läget. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan i takt med att jag fyllde i mitt Excel-ark. Över 30 förfrågningar resulterade i två-tre stycken som eventuellt kunde. Men något sa till mig att ha is i magen.

Efter sommarens tävlingar är min stora insikt att det är värdefullt att ha en jämlik simmare i sitt lag. Att dra alla simningar innebär konstant hög puls och det är extremt tufft. Jag bestämde mig för att en någorlunda stabil simmare var viktigare än erfarenhet av längre lopp. Rent krasst så har ju varken jag eller Emma tävlat mer än ca 7-8 h så det är väl rimligt att resonera så, tänkte jag. Kanske hade jag mer respekt för 10 km simning än 65 km löpning. Jag vet inte.

Dagarna med is i magen innebar sömnlösa nätter. Mentalt var jag ”all over the place” för att citera prinsen. Förändringar på jobbet, sent kvällsjobb och tidigt flyg till Stockholm väntade – jag kände mig allt annat än redo för mitt livs race och började tvivla på att jag ens skulle komma till start, jag kände mig bara trött.

Tillslut fick jag ett tips som jag kände lite extra för och en vän gick i god för att det var en bra tjej. Hon blev inte övertygad direkt utan behövde ett dygn på sig att tänka och prata med sin coach. Som tur är visste coachen vem jag var. Vilken tur för mig va! En gnista hopp tändes. Dagen därpå tackade hon ja. Jag dansade segerdans i köket när jag fick beskedet, det var en otrolig lättnad. Dags att ställa om och påbörja uppladdning och pepp, 4 dagar kvar till avfärd mot Stockholm och jag hade en partner.

Linnea Olausson, 22 år gammal från Helsingborg. Det var ungefär allt jag visste vid tidpunkten. Eller nej förresten, jag visste inte en hur gammal hon var.

20643171_1622836621080904_3558526839729763565_o

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *