Öloppet sprint race report – jag har aldrig varit så glad över en 2:a plats

Musiken dånar och ur högtalarna skrålar en skånsk och glad speaker. Försiktigt knör vi oss in i startfältet, ödmjukt och med lite kutade ryggar kliver vi nästan längst fram. Det är som att vi smyger. För sanningen är att ingen av oss vet om vi platsar längst fram i år.

Jag hinner tänka många tankar. Måtte kroppen hålla ihop nu. Måtte jag inte hänga som en vante bakom Emma i tre timmar, då dör jag inombords. Jag var så besviken från Wet rock race och skulle ljuga om jag sa att jag njöt ens en sekund. Jag kände inte igen kroppen alls.

Starten går och det går som vanligt i ett fullkomligt irrationellt 3:30 tempo. Efter 500 meter når vi första simsträckan och vi har bestämt att jag börjar dra. Jag väljer en hyfsad väg och får en bra start men vi blir senare översimmade av två herrlag som osar testosteron. Jag blir förbannad för att jag känner mig mindre än en myra bland deras vevande armar. Det ger mig energi och jag känner inget behov av att byta position med Emma. Vi kommer för långt västerut så simsträckan blir nog lite onödigt lång men väl i land möts jag av ett positivt besked på klockan.

Benen trummar på med lätthet och jag känner mig full av energi. Säger till Emma att kroppen är med mig idag. Vi ligger i ett stabilt tempo och Emma bekräftar att såhär – men inte fortare – så ska det funka hela vägen i mål. Jag försäkrar mig om att vi kör vårt eget race idag och vi tävlar i första hand mot vår tid från förra året. Vid första mellantiden får vi en bekräftelse på min känsla. Vi ligger vi före vår tid från 2016. Jag är euforisk för att kroppen känns så bra. Jag är euforisk för att jag kan göra det här med den jag vill göra det med allra helst.

Swimrunbloggen öloppet

Såhär glad tydligen 😉

Vi simmar fis-simmet (som luktar som en riktigt fis alltså) och kliver upp på Asperö. Bortsett från ett mixlag är vi i princip ensamma och så skulle det förbli i många kilometrar. Vi kunde inte låta bli att fundera på hur vi låg till och jag säger att jag tror att vi ligger på en topp 3-placering. Ut på Galterö känner jag mig urstark och vill gärna dra på lite. Märker att avståndet mellan mig och Emma ibland blir lite större men det gör inget. Så många gånger hon burit mig, så ska jag bära henne. Dämpar mig något och påminner oss båda att njuta en aning. Det är vackert och jag är njuter av att våra kroppar bär oss. Inte hade jag vågat tro att Emma skulle kunna starta, må bra i kroppen och leverera såhär kort inpå sin förlossning. Hon är en sann inspiration för så många. Vi bestämmer att jag drar alla simningar. Det rullar ordentligt till havs och emellanåt känns det som att man är mitt i en tvättmaskin. Man får hålla tungan rätt i mun för att parera vågor, tima andning och simma rakt. Världens bästa partner boostar mig efter varje sträcka. ”Jävlar vad grymt simmat – vi är ikapp dem nu” säger hon efter vi simmat till Känsö. Det fyller mig av självförtroende.

Pladask ligger jag med tänderna 10 cm från klipphällen. Jag hade fått feeling igen, ökat takten och på en avsats uppför missbedömde jag avståndet och föll handlöst. Fallet kom så plötsligt att jag fylldes av adrenalin. Inser snabbt att dagen kunde slutat hos tandläkaren och blir enormt tacksam över att slippa.

På Vargö får vi rapporter om att vi ligger tvåa. Emma tuggar på och jag säger uppmuntrande att vi gjort ett grymt lopp utan större missar, vi skall bara hålla i nu. Hon är fantastik.

Inför sista löpsträckan säger Emma att när det är 3 km kvar får jag dra på precis hur mycket jag vill. Hon är omtänksam och vill inte att jag ska ta för stort ansvar och bränna mig. För ett ögonblick kastades jag tillbaka till Utö 2016 och höll med, det var ingen idé att göra något dumt. De första kilometrarna ägnar jag åt att räkna ner, först hur långt vi hade till Garmin power station och sedan till mål. Emma räknar på om hon kommer hinna färjan med avgång 14:10. Hennes bebis skall nämligen ammas på Saltholmen. Vad hon inte vet är att jag har krafter för att öka sista biten, såklart ska jag se till att hon hinner. Med 2 kilometer kvar ökar jag och känner den enorma styrka som troligtvis även Emma kände när hon krokade fast mig på Höga kusten. Det är så fint med lagarbete. Inför upploppet vänder jag mig och ler mot min fina fina vän, tar hennes hand och springer leendes i mål. Jag ger henne en puss på kinden och hon säger ”och där gick färjan”. Jag svarar ”nej, den kom just – stick nu”. Sekunden senare har hon smitit och jag där står jag, ensam men så lycklig. Så lycklig att jag kunde starta med Emma, så lycklig över att känna mig urstark och så lycklig över att hon hann till färjan och snart är hos sin Juni.

Swimrunbloggen öloppet 2

Vår tid räckte till en 2a placering i damklassen, en 18e placering totalt och vi putsade vårt resultat från förra året. Jag har nog aldrig varit så glad över en 2:a plats. För mig var vi de stora segrarna!

Swimrunbloggen öloppet 3

Har ni sett de här två fjantarna 🙂 Foto: Simcoachen

Och den här bilden….. 😉

 

Slutligen vill vi tacka alla som stöttar oss och gör det möjligt för oss att tävla och träna i den utsträckning vi gör. I detta falla extra stort tack till Garmin, ni är världsbäst!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *