Wet Rock Race 2017 – Race report

Det var med pirriga steg jag klev ut på bron där starten går, alla stod redan uppställda och jag fäste blicken på tävlingsvästarna. Vi skulle stå uppställda i turordning och jag och Julia hade nummer 20, första damlag även i år. Precis som förra året och året innan det. Borde kanske skapat en viss press, men kände bara glädjeblandad ångest. Lät pirret i magen hålla mig medveten om vad som var viktigt. Jag ska inte skada mig, detta är bara första steget. Avstampet för säsongen 2017. 

Jag fick barn och förlöstes den 4 april i år, livet har vänts upp och ner. Men en sak vet jag, att bli mamma definierar bara en del av mig. Personen som älskar swimrun är helt oförändrad. En del av mig höll med om att det var tidig att göra tävlingsdebut, min barnmorska hade tidigare i veckan skakat på huvudet och lagt huvudet på sne, som om hon tyckte jag var världens största idiot.   Hon sa inget, lät mig gå på egen känsla. Kanske var jag en idiot, men ingen kan vara övertygad om det innan gränsen är testad. 

Hittade lag 19 och placerade oss, bakom oss stod nästa damlag. Riktiga simmare skulle det visa sig. Jag såg Julia djupt i ögonen, kände mig oroad och ännu mer pirrig. Tre minuter till start vrålas ut i mikrofonen. Kände hur tävlingsnerverna gjorde entré, jag som aldrig brukar vara nervös. Nu kändes allt påtagligt och äkta. Min högsta önskan var att kroppen skulle hålla, tankarna for runt och jag visste att jag skulle landa nedbruten och ledsen om jag tvingades bryta. Huvudet och viljan har varit redo länge nog nu.

– Julia, inget jädra 4:00min/km tempo nu!

Startskottet gick och det bar iväg. Första delen är mestadels lätt uppför. Tankarna lugnade sig och jag kände hur jag omslöts av uppgiften. Benen bar, bäckenet kändes med i matchen och kroppen tjöt av lycka. Jag ökade och såg i ögonvrån att Julia var hak i häl. Kikade på klockan, 3:50min/km. Skrattade till inombords och intalade mig att Julia var helt lugn med tempot, jag hade ju sagt inget jädra 4:00 tempo, detta var ju mer högt 3 tempo…

Första simmet kom och vi kastade oss i. Förra året sjönk jag som en sten just här. 

Wet rock race är ett swimrun med stor del löpning. Våtdräkt rekommenderas inte och paddlar eller andra flythjälpmedel är inte tillåtna. Min älskade våtdräkt som bär mig och mina paddlar som är min stora trygghet ligger kvar hemma. Bara vetskapen om förra årets känsla fick mig att kliva ner i det kalla havet med viss tveksamhet.

Till min förvåning kände jag hur vattnet bar mig. Vi passerade lag efter lag, låg perfekt i Julias drag snett bakom och njöt. Energin sköljde över mig och jag hade krafter att öka, bestämde mig för att ge det en chans. Gick med lätthet om och lät henne ligga på mina fötter och vila. Lättad över att förra årets drunkningskänsla var som bortblåst. 

Andra löpningen bad Julia mig sänka tempot. Jag sänkte och kände hur pulsen gick ner, att pressa kroppen och känna gensvar i form av styrka, smidighet och tryck i steget är vad en löpare skulle kalla runnershigh. Där var jag, hög på livet och bredvid en av mina allra bästa vänner.

Foto: WetRockRace


Vi bestämde oss för att tugga på, lyfta blicken och bara flyta in i mål. 


Jag korsade mållinjen full av energi, kroppen höll. Glädjeruset var nog påtagligt för alla, men att få pussa på sin dotter i mål var något nytt och helt fantastiskt.

Att vi kom trea får mig att bubbla, nu är jag tillbaka. Härifrån kommer jag bara bli en starkare och snabbare swimrunner. 

Foto: WetRockRace


Må gott,

/Emma

2 reaktioner på ”Wet Rock Race 2017 – Race report

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *