När ska andra sluta värdera min prestation när jag inte bett om det?

I veckan var jag på ett superhärligt yogapass hemma hos Hanna i team Happy Swimrun. Ett  sprudlande gäng med kloka och starka tjejer yogade i sällskap av dovt sommarregn och till Hannas ljuva stämma. Ett så fint initiativ som uppskattades av alla! Efteråt var vi några som satt kvar en stund och pratade stora och små frågor. Vi är flera som tävlat det senaste och samtalet föll sig naturligt på vilka tävlingar som väntar runt hörnet. Många frågar mig hur jag ser på säsongen nu när Emma blivit mamma och svaret är att jag tränar på som vanligt, men har lite färre och mindre viktiga tävlingar som förberedelse inför Ötillö. Emmas form och känsla får avgöra om eller vad vi startar ihop och kanske att jag startar någon tävling med en annan teamie, vi får se.  Det känns ganska skönt att hålla säsongen lite öppen eftersom vi tävlade ganska mycket förra året, nästan på gränsen till för mycket. Min lärdom efter lite reflektion är att det gäller att inte tappa sig själv under en säsong då det gått bra och pallplatserna kommit på löpande band. Med framgångar kommer gärna en ökad press på sig själv och som ni vet jobbar jag ju på den biten, att inte vara min prestation.

På senare tid upplevt att jag inte bara tampas med mina egna förväntningar, utan även andras förväntningar på mig. Jag har under våren gjort två tider på halvmara som jag aldrig trodde att min kropp skulle klara av. 1:36-resultat inte bara en, utan två gånger. Och jag är supernöjd. Alltså verkligen glad. Med foten som varit trasig och allt.  Men det är, i ärlighetens namn, ganska snabbt man kommer ner på jorden igen. Därför att folk förväntar sig mer av mig och det är man snabb att tala om. För de tre senaste tävlingarna har jag, utan att be om någon annans analys, fått kommentarer som på ett eller annat sätt värderar min prestation enbart utifrån resultatlistan. Jag vet att de flesta vill väl (kärlek till er) och man är nyfiken på att höra vad jag har att säga, men vissa kommentarer sticker ändå till i hjärtat för en sekund. Ibland är det bara okunskap som gör att det blir klumpigt formulerat, men det händer också att vissa rent av vill förminska min prestation. Varför?

”Jaha, jag trodde du skulle springa liksom jättesnabbt.

”Vad hände?”

”Ja, ni hade ju ändå rätt skönt väder, ni som startade senare.”

”Min kusin (kille) slog dig precis då, han sprang på låga 1:36.”

”Alltså, min XX (kille) sprang på 1:29, det är såååååå fort! Helt galet!”

Vad svarar man? Jag hör mig själv tänka ”Jag hörde inte att jag frågade”. Vad sägs som ett ”Hur kändes det? ”Är du nöjd?” istället för att nedvärdera eller bräcka?

Jag vet inte vad som retar mig allra mest. Om det är att gemene man inte förstår hur många träningstimmar och vilken disciplin som krävs för att slipa sekunder på halvmaran när man nått stor del av sin kapacitet och att det då inte är riktigt läge att nedvärdera det. Att man inte förstår att det krävs mer än bara träning, så som laddning, sömn, en bra strategi och fungerande mage för att allt skall stämma. Dagsform. Eller att det är att jag för jämnan blir jämförd med någons bror, något proffs, en manlig kusin, en pappa eller någon annan random kille. Nej, det går inte att jämföra tiderna mellan tjejer och killar rakt av, för vi är olika och så är det bara.

Min tid räckte till placering 266 i damklassen. För samma placering i herrklassen krävdes en tid på 1:22. Den där kusinen som sprang på samma tid som jag, han trillade förmodligen in på placering 3100-någonting. Jag ogillar skarpt att jag är så pass retad över det här att jag ägnar ett helt inlägg till frågan men hos Hanna skulle det visa sig att jag inte är ensam om att uppleva detta. Kan vi inte bara vara lite schystare mot varann? Helst vill jag bara njuta av det som varit och istället sitter jag här och försvarar min tid. Så tokigt, egentligen.

_MG_0132

 

 

 

 

 

2 reaktioner på ”När ska andra sluta värdera min prestation när jag inte bett om det?

  • Du är grym,fantastiska resultat,grym utveckling.
    Finns många ”förståsigpåare” där ute men inget att bry sig om.

  • Helt rätt! Ofta jämför man sig själv med de som är i en annan liga, pga de har hållet på längre, har bättre förutsättningar i livet, är män mm. Och ibland gör andra den jämförelsen åt en, ifall man nu för en gångs skull lyckats låta bli. Jag jobbar i det militära, där är många fysiskt aktiva och majoriteten är män. Ibland kan man bli lite trött på att jämföras med männen när det kommer till idrottsliga prestationer, de har ju faktiskt andra förutsättningar rent fysiskt.

    Och grattis till bra tid och bra placering! Själv sprang jag på 1.44 och är supernöjd, har sprungit halvmara på 1.48 som snabbast innan och det var Stockholm halvmara som ju är lite plattare och snabbare. Ibland måste man påminna sig själv om att vara nöjd och stolt över sina prestationer, oavsett vilken nivå man är på.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *