Race report: Sandsjöbacka Trail – Sprint Trippeln 2016

Det här med att försöka koka ihop 82km till typ en A4 sida är inte rättvist. Oavsett vilken vinkling jag väljer kommer flera bitar falla bort. Fast en sak kommer jag inte missa och det är att berätta om när benen flög över stigarna eller när jag lämnade motståndet bakom mig med ett leende. För det hände inte, det var aldrig ens nära.

Jag gjorde en bra tävling, för att det är en bra tävling. Organisationen var slimmad till tusen, samma underbara gråhåriga tant serverade mig soppa i mål alla tre dagarna. Hon ursäktade sig så väldigt på söndagen när hon såg min blick efter jag fått höra att hennes thaisoppa var slut.. Jag fullkomligt älskade hennes thaisoppa, men som hon lovade så var den andra soppan minst lika god. Trots att organisationen var liten erbjöds den bästa tänkbara servicen, vätskestationerna slår servicen på samtliga caféer i Göteborg. Alla funktionärer var måna och kärleksfulla om att just jag skulle ha det bra. Kände mig lyckligt lottad och samtidigt väldigt otacksam.

Jag svor i skogen redan på fredagkväll. Jag, min pannlampa och ett bäcksvart mörker var lämnade där med ben fulla av cement. Klumpen i magen växte sig allt större ju längre in i Sandsjöbackas naturreservat jag kom, benen bar inte, de ville inte springa.. Tvingade mig själv framåt, höll uppe farten. Hjärtat slog hårt och jag kände pulsen ändå upp i huvudet.

När jag kom upp på toppen på Änggårdsberget såg jag en liten strimma ljus från en annan pannlampa långt därframme. Var övertygad om att jag var sist och räknade metrarna kvar till mål. Gick i de sista backarna och tillslut så såg jag Slottskogsvallen. Där framme var mål. Som en skänk från ovan kändes det som om kroppen ökade och spurtade i mål.

Stannade, fick en medalj. Såg mig omkring, vart är alla? Tävlingsledaren kom skuttandes fram ”Emma, Emma, du är tvåa och tolva totalt, fan vad du är grym”.

Det var den sämsta känslan i världshistorien. Jag varken var eller är grym, bara sjukt otacksam för att kroppen inte levererade 100%. Jag skäms när jag synar mig själv och mitt missnöje, på vägen hem passerade jag Sahlgrenska och tänkte på alla som finns därinne, skämdes djupt in i själen och tänkte för mig själv ”I morgon springer jag för er”.

Känslan av en tung kropp höll i sig hela helgen men själen var lycklig över att jag kunde förflytta mig totalt 82km på en helg. Jag avslutade sprinten som tvåa efter att ha tappat en placering under söndagen – hon som vann var urstark. Hon vände sig mot mig på prispallen ”Emma, hade det inte varit för dig hade jag aldrig sprungit såhär bra idag”. Kände hur jag rodnade, hon blev alltså stressad av mig – av lilla mig.

 

Tack för att ni tror på mig.

Namnlös4

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *